Cath

Enligt Singer, en australisk filosof, är det vår moraliska plikt att skänka pengar till välgörenhet. Som argument använder han historien om barnet i dammen. Om du var på väg hem från en fest, klädd i din nyinköpta svindyra smoking, och du gick förbi en damm och såg att det var ett barn som höll på att drunkna i den. Om du inte hjälper det kommer det att dö. Men du har ju din dyra nya smoking på dig, och tänker att det var ju ändå inte du som gjorde att barnet hamnade i dammen, och därför behöver du inte hjälpa det, din smoking kommer ju att bli förstörd. Vem skulle hålla med om att det är moraliskt acceptabelt? I det här fallet går det nästan att jämföra det med om du tryckte ner barnet under vattnet med dina egna händer. Så om det är ett barn som håller på att drunkna i en damm bör du försöka hjälpa det, även om du förstör din dyra smoking. Men alla barn som ”drunknar i dammar” över hela världen då? Barn som svälter ihjäl, eller lever i krigshärjade länder. Vi väljer att kunna köpa en iPod eller gå ut och äta på fina restauranger istället för att hjälpa dem, vi sätter vår dyra smoking före deras liv. Fast vi vet att de kommer att dö om vi inte hjälper dem. Ändå har många uppfattningen att det inte är lika moraliskt förkastligt som att inte rädda barnet i dammen. Det är bra om man skänker pengar till välgörenhet, men det är inte fel om vi inte gör det. Men vår passivitet kommer, precis som med barnet i dammen, att orsaka människors död. Enligt Singer är det vår plikt att hjälpa med alla medel vi har. Om det står i vår makt att förhindra något väldigt dåligt, som svält och sjukdom, utan att vi behöver offra något av jämförbar moralisk vikt, så bör vi göra det. Det är vår plikt. Enligt honom bör vi alltså skänka en stor del av vår inkomst till välgörenhet. Men ska vi verkligen behöva offra vårt eget välstånd för andra? Hur skulle det gå med utvecklingen då? Personligen tycker jag att vi visst ska kunna köpa en iPod, eller gå ut på krogen och ”unna” oss saker utan att behöva få dåligt samvete. Men som det ser ut idag gör vi för lite. Många gör ingenting. Och mycket pengar går till fullständigt onödiga saker, en iPod har jag ju ändå glädje av. Om vi försöker dra ner på de sakerna, de verkligt onödiga sakerna, dessutom tänker på att köpa rättvisemärkt, kanske handlar mer på second hand, som använder sina inkomster till välgörenhet… Hur mycket behöver jag egentligen på en månad? Som student nu får jag ca 7 000 i månaden. Ca 2 000 går till hyra, då har jag ungefär 5 000 kvar. Visst skulle jag kunna skänka en hundring eller två utan att behöva offra något egentligen. Och det skulle ändå vara betydligt mer än många andra ger. Om jag som förut tjänade ungefär 13-14 000 i månaden, skulle jag kunna ta 10 000 av dem och ”leva” på, spara 2-3 000 och skänka 1 000 till välgörenhet, utan att det skulle påverka mitt liv till det sämre på något sätt. Varför gör vi inte det då? Eller varför inte ha en myntskål där man lägger småpengar, som man varje månad skänker bort till olika välgörenhetsorganisationer. Jag tycker inte det är moraliskt fel att unna sig lite lyx. Men att inte göra det vi kan göra, utan att våra liv behöver förändras, det är fel. Tänk bara om alla i Sverige skänkte minst en tia i månaden? Om alla i västvärlden skänkte minst motsvarande belopp? Eller om alla skänkte 10 % av sin inkomst? Men folk är för egoistiska. De blundar för vad som händer, tänker att ”vad kan jag göra för skillnad, om ingen annan gör något”. Men blir det verkligen det ok att låta bli att göra något, bara för att ”ingen annan gör något”? Jag menar, ingen kan väl göra allt, men alla kan göra något. Någon hundring kanske inte kan rädda alla, men någon.

Vad är ett liv värt egentligen?

På onsdag slutar jag jobba. Det är lite blandade känslor, men lättnaden är dominerande. Det enda som egentligen är tråkigt är att lämna alla människor jag har fäst mig vid. Vissa kollegor (de flesta faktiskt) och en del av dom "boende". Men jag får väl komma och hälsa på. Onsdag kl 21.00 är jag hur som helst fri. Midsommarfirande på fredag och sen bär det av till Kroatien veckan där på. Som jag längtar. Men efter det då? Hur rastlös kommer jag bli, och hur snart efter hemkomsten? Efter att ha jobbat i över ett år, klarar jag av att bara glida omkring och slösa pengar? Ska jag vara ärlig tror jag inte att det blir några som helst problem. Så länge jag har en plan, en framtid. Bara jag kommer in och kan börja plugga till hösten. Först filosofi, sedan litteraturvetenskap. Jag längtar faktiskt även till det, att börja plugga igen, aktivera hjärnan. Jag vill framåt, vidare i mitt liv. Ett år i Göteborg... eller så kanske det bara blir ett halvår, om staden inte faller mig i smaken. Då får jag väl söka någon annan stans, för ett års studier ska det hur som helst bli. Vad som händer efter det får framtiden utvisa. Jag har drömmar om att plugga i Kapstaden, men drömmar förändras så lätt. Utomlands ska jag i alla fall. Fast vem vet, saker kan hända som omkullkastar alla ens planer.

Jag har läst att vill man skriva, alltså skriva "på riktigt", så måste man träna. Skriva helst varje dag (det gör jag tyvärr inte). Men det är väl det jag håller på med nu, tränar, för särskilt bra blir det inte. Fan. Och förr i tiden bara flödade orden ur mig. Det har väl helt enkelt med att göra att jag skrev mer sällen, och till slut nästan inte alls. Fram tills pappa lyckades övertala mig kändes ju skrivandet mest som en omöjlig dröm. Men när kloka lilla pappa, en smula tveksam till mina framtidsplaner, sa att han ändå tyckte att jag borde satsa på skrivandet, då väcktes drömmen till liv igen. Det är fortfarande bara en dröm, och jag är inte så naiv att jag förväntar mig att jag en vacker dag kommer att kunna leva på det. Men det är mitt mål, och det finns många saker man kan göra som "ligger på vägen". Som en vis man har sagt "man måste följa sin livsväg". Jag vet inte var den slutar, jag vet inte hur den ser ut, men jag vet i alla fall åt vilket håll jag ska. Och det litar jag på att jag alltid kommer veta. Det kallas magkänsla.

Jag tror det får vara färdigtränat nu, jag har öl och vin i kylen som väntar (har inte bestämt mig för vad jag ska ta än) och en cigarett jag vill röka. Vad som händer ikväll återstår att se.

Adjö.  

Sagt av kebabtanten i kebabståndet på torget i Nyköping, frågan var riktad till mig som konstaterat att det var omöjligt att äta kebabrulle utan att få kebabsås runt munnen så jag satsade allt och doppade hela ansiktet. Då kläcker förstås den lilla kebabtanten ur sig (med klingande turkisk brytning): har du badat i kebabsåsen? Det har vi fortfarande roligt åt ibland.

Min dator ger i från sig märkliga knäppande ljud ibland, det hela är väldigt mystiskt och konstigt. Fast det kan förstås vara de små högtalarna som står bakom, jag har inte undersökt saken närmare. Högtalarna hör inte dit, det var Louis som kom insläpandes med dom för någon natt sedan (igår natt närmare bestämmt), för att vi skulle lyssna på musik. I mitt minimala rum, istället för att bara ta ut datorn i vardagsrummet. Var han fick högtalarna ifrån har jag ingen aning om, jag har då aldrig sett dom förut. Det var en rolig kväll, fast som vanligt gick jag och la mig sist och när alla andra sov så blev ju jag en smula sällskapssjuk och började ringa runt till alla som jag känner. Vad jag minns så svarade inte nån, men det var kanske inte så konstigt eftersom kl var halv sju på morgonen. Normala människor ligger och sover vid den tiden på dygnet om det är röd dag, fast jag var förstås inte i stånd att tänka så långt.

Nu är det bara två av mina förlorade vänner som fortfarande är förlorade. Fyra av dom har återvänt inom loppet av två veckor. Fantastiskt. Nu höll jag på att glömma Miffan som muppar sig i Oslo, jag tycker att hon också ska tänka om, överge norrmännen och komma hem.

Förresten så måste det vara högtalarna som knäpper..

Jobbar hela helgen, men det kan väl vara nyttigt. Det känns hur som helst inte allt för tungt. Nästa helg har jag planer på Äckeltuna. Har ju inte varit där och hälsat på sen augusti. 10 månader. Oj oj. För hem till Flen vill jag nog inte. Nej usch.

Jag  måste köpa en ny bok... och göra något åt högtalarna för det där knäppandet gör mig tokig.

Adjö

(Skrivet igår kväll, 2/2 2008)

Är det bara jag eller har jag en tendens att skriva när jag har nykterhetsperioder? Whatever

Men jo, den här helgen är jag nykter. Jobbar 7-16 fredag, lördag, söndag. Upp sex i morgon alltså. Fuck. Vad värre är; jag sitter och ljuger mig själv rätt upp i ansiktet. Jag är inte nykter. Jag var det inte igår, och inte i torsdags heller. Men jag festar inte. Det var väl ungefär det jag menade. Jag sitter hemma och tar det lugnt. Umgås bara med min musik, min flaska vin och mina cigaretter. Och jag ska gå och lägga mig snart, för jag inbillar mig att bara jag sover ordentligt så kommer jag inte att känna att jag hellre hoppar från balkongen än går till jobbet när väckarklockan ringer imorgon. Fast jag vet att jag inte kommer somna än på ett tag, och fast jag vet att även när jag väl somnar kommer jag inte att sova ordentligt hur som helst.

Jag har sakta men säkert insett att i och med att jag numera jobbar heltid och följer ett schema, kommer jag att jobba i princip varannan helg. Okej, det visste jag så fort jag fick schemat, men jag har nu börjat inse vad det innebär. Det är fascinerande, och det är skrämmande. Vad fan har jag gett mig in på? Vad innebär det för mig som person? De flesta (inklusive mina föräldrar) skulle nog påstå att detta inte kan ha något annat än en bra inverkan på personligheten, speciellt på min personlighet. Att bli en ny människa. Jag är rädd att så inte är fallet med mig. Jag känner redan hur ångesten gör sig påmind allt oftare och allt starkare. Tristess och meningslösheten överfaller mig i tid och otid, och livet antar en allt gråare nyans. Jag får inga kickar, inga långvariga i alla fall. Jag tappar lusten, och jag får ingenting gjort. Jag går till jobbet, jag kommer hem, jag stirrar i väggen, datorn, eller på tvn och jag går och lägger mig. Och jag har ingen lust att göra något annat heller. Förutom att bara skita i allting och försvinna iväg från denna trista verklighet. För gott. Bye bye, heeddaa.

Ungefär varannan timme tänker jag något i stil med; "i morgon ska jag fan ta och styra upp mig själv". Behöver jag berätta hur det går med det? Jag har juridik att plugga, ett högskoleprov att förbereda mig inför och en framtid att planera. I stället sitter jag här och bloggar om skiten. Dags att ge sig.

//Garfield