Barnet i dammen
Enligt Singer, en australisk filosof, är det vår moraliska plikt att skänka pengar till välgörenhet. Som argument använder han historien om barnet i dammen. Om du var på väg hem från en fest, klädd i din nyinköpta svindyra smoking, och du gick förbi en damm och såg att det var ett barn som höll på att drunkna i den. Om du inte hjälper det kommer det att dö. Men du har ju din dyra nya smoking på dig, och tänker att det var ju ändå inte du som gjorde att barnet hamnade i dammen, och därför behöver du inte hjälpa det, din smoking kommer ju att bli förstörd. Vem skulle hålla med om att det är moraliskt acceptabelt? I det här fallet går det nästan att jämföra det med om du tryckte ner barnet under vattnet med dina egna händer. Så om det är ett barn som håller på att drunkna i en damm bör du försöka hjälpa det, även om du förstör din dyra smoking. Men alla barn som ”drunknar i dammar” över hela världen då? Barn som svälter ihjäl, eller lever i krigshärjade länder. Vi väljer att kunna köpa en iPod eller gå ut och äta på fina restauranger istället för att hjälpa dem, vi sätter vår dyra smoking före deras liv. Fast vi vet att de kommer att dö om vi inte hjälper dem. Ändå har många uppfattningen att det inte är lika moraliskt förkastligt som att inte rädda barnet i dammen. Det är bra om man skänker pengar till välgörenhet, men det är inte fel om vi inte gör det. Men vår passivitet kommer, precis som med barnet i dammen, att orsaka människors död. Enligt Singer är det vår plikt att hjälpa med alla medel vi har. Om det står i vår makt att förhindra något väldigt dåligt, som svält och sjukdom, utan att vi behöver offra något av jämförbar moralisk vikt, så bör vi göra det. Det är vår plikt. Enligt honom bör vi alltså skänka en stor del av vår inkomst till välgörenhet. Men ska vi verkligen behöva offra vårt eget välstånd för andra? Hur skulle det gå med utvecklingen då? Personligen tycker jag att vi visst ska kunna köpa en iPod, eller gå ut på krogen och ”unna” oss saker utan att behöva få dåligt samvete. Men som det ser ut idag gör vi för lite. Många gör ingenting. Och mycket pengar går till fullständigt onödiga saker, en iPod har jag ju ändå glädje av. Om vi försöker dra ner på de sakerna, de verkligt onödiga sakerna, dessutom tänker på att köpa rättvisemärkt, kanske handlar mer på second hand, som använder sina inkomster till välgörenhet… Hur mycket behöver jag egentligen på en månad? Som student nu får jag ca 7 000 i månaden. Ca 2 000 går till hyra, då har jag ungefär 5 000 kvar. Visst skulle jag kunna skänka en hundring eller två utan att behöva offra något egentligen. Och det skulle ändå vara betydligt mer än många andra ger. Om jag som förut tjänade ungefär 13-14 000 i månaden, skulle jag kunna ta 10 000 av dem och ”leva” på, spara 2-3 000 och skänka 1 000 till välgörenhet, utan att det skulle påverka mitt liv till det sämre på något sätt. Varför gör vi inte det då? Eller varför inte ha en myntskål där man lägger småpengar, som man varje månad skänker bort till olika välgörenhetsorganisationer. Jag tycker inte det är moraliskt fel att unna sig lite lyx. Men att inte göra det vi kan göra, utan att våra liv behöver förändras, det är fel. Tänk bara om alla i Sverige skänkte minst en tia i månaden? Om alla i västvärlden skänkte minst motsvarande belopp? Eller om alla skänkte 10 % av sin inkomst? Men folk är för egoistiska. De blundar för vad som händer, tänker att ”vad kan jag göra för skillnad, om ingen annan gör något”. Men blir det verkligen det ok att låta bli att göra något, bara för att ”ingen annan gör något”? Jag menar, ingen kan väl göra allt, men alla kan göra något. Någon hundring kanske inte kan rädda alla, men någon.
Vad är ett liv värt egentligen?
