Cath

Det har hänt så mycket roligt den senaste tiden, allt har varit fullkomligt underbart. Har egentligen väldigt mycket att skriva om, men denna gråa söndag är min själ endast uppfylld av sorg. Min familjs terrierkorsning Selma har troligtvis gått ner sig i gödselbrunnen hemma på gården och finns inte längre hos oss. Jag är löjligt förkrossad, men den hunden var verkligen något speciellt. När man kom hem rusade hon emot en samtidigt som hon visade tänderna på ett mycket lustigt sätt, i ett tappert försök att skratta och le som vi gjorde. Hon brukade sitta med vid matbordet, ibland fick hon en egen tallrik (ja jag vet, men hon var ju bara en "knähund"), ibland morrade hon lite sött, hennes tappra försök att svara när vi pratade med henne. Efter varje måltid rapade hon. Hon hatade att åka bil, men märkte hon att hela familjen var på väg att ge sig av hoppade hon ändå in i den där helvetesmaskinen på hjul. Hon älskade att sitta i knät, och jaga svalor och andra fåglar. Nu får jag akta mig så att jag inte börjar gråta igen. Hoppas hela tiden att de ska ringa hemifrån och säga "Nej, vi hade fel hon hade bara sprungit bort sig i skogen!". Varför? Varför Selma? Mamma grät så att hon inte kunde prata när Vanessa ringde henne. Nu gråter jag igen. Älskade Selma. Jag vill inte säga vila i frid, jag vill inte acceptera att hon inte kommer springa emot mig, "skrattandes", när jag kommer hem nästa gång. Säg att det inte är sant.

Våren är här, och det med besked. Har spenderat de senaste dagarna i Slottskogen, med mängder av sköna människor, trummor och gitarrer. Tre av fyra nätter/mornar har jag sovit hos Club Vegas, där det alltid är lika livat.

Kollektivet Tratten har fått ett upplyft, i form av vår nya medlem Lina. Hennes kanin Geisha (tror jag det var) får jag ju inte glömma att nämna. Nu är vi alltså fem stycken glada ungdomar, en slapp katt och en hårig kanin. Kan det bli bättre? Och äntligen kan vi baka kladdkaka när vi vill, eftersom det nu inte är någon som är 100% vegan. Tyvärr har veganen Jannas avhopp från gemenskapen i Tratten även medfört att köttkonsumtionen har ökat en del, men jag gör mitt bästa för att hålla den någorlunda låg.

 

Nu är det nog dags för vår dagliga dos av Kenny Starfighter, sen får jag nog ta och krypa i säng. Upp tidigt imorgon för att plugga till tentan på söndag. 2000 års filosoferande måste jag pränta fast på mitt stackars minne. Ja och så är det ju då humanistpub imorgon kväll, och jag vill ju inte få alltför dåligt samvete för mitt avvikande från ”Filosofin genom tiderna”. Upp tidigt alltså. Och ingen fest i helgen, imorgon räknas inte eftersom det max kommer bli ett par öl och sedag tidig hemgång. Det stänger tolv, och jag ska lämna kortet hemma så jag inte riskerar att lockas med ut på krogen av någon trevlig festprisse. De flesta från kursen planerar samma sak som jag, så förhoppningsvis blir det inte allt för svårt. Nej, nu vill jag ha lite underhållning. Ciao

Jag tror att jag äntligen börjar få grepp om satslogiken. Men jävlar vilken hjärnjumpa det är. Igår skulle vi diskutera Berkeley på föreläsningen, och det är rätt ansträngande att försöka se världen som något som enbart existerar i vårt medvetande. Materiella saker existerar inte, att existera är att förnimmas och att vara en själ är att förnimma. Och allt finns i Guds medvetande, han skapar förnimmelser och förnimmer allting. Ehh… Ja, sen var vi några som gav oss på satslogiken, eftersom det är omtenta på måndag. När jag kom hem var jag så slut att jag var tvungen att gå och lägga mig några timmar.

 

Ikväll har FFSex nödpub, superbillig öl och trevliga människor. Förra helgen hade vi fest här i Tratten. Fick finbesök från Eskilstuna. Först var jag dock på after-work på Notting Hill med två tjejer från gymnasiet. Blev lite lagom rund om fötterna, men sen gick det utför när jag kom hem. Som vanligt. Ikväll ska jag bara dricka öl, hoppas jag lyckas hålla mig någorlunda stabil så jag klarar av morgondagen också. Då blir det förhoppningsvis Rockbaren. Hey ho lets go. Nu ska jag laga mig lite linssoppa med spenat. Mums.

 

So long swingers and sinners.

Föreläsningen var inställd idag. Och jag som hade gått hela vägen i snön, drygt en timme tar det. Ingen skada skedd, jag gick till biblioteket istället och läste lite ur Filosofin genom tiderna. Marc-Wogans språk är verkligen mördande tråkigt. Igår somnade jag två gånger medan jag läste Descartes, Ur Betraktelser över den första filosofin och Ur Avhandling om metoden. Jag hinner knappt läsa ett par sidor innan jag känner hur ögonen bara följer raderna utan att hjärnan reflekterar över vad som står där. Och det gör ju inte saken bättre att jag inte är stormförtjust i Descartes. Inget ont om honom, han råkar bara inte vara en av mina favoriter. Vilka är mina favoriter då? När det gäller politisk filosofi är det i alla fall ingen tvekan: John Rawls. Några andra kan jag inte komma på just nu, men det beror inte på att jag inte har några. Jag har bara tillfälligt hjärnsläpp av allt matande med information den senaste tiden. Och den där j*vla satslogiken! Några framsteg har jag väl gjort, but I just can’t seem to get it. Låt * vara en mängd av satser. Säg att B är en konsekvens av satserna i *, omm (om och endast om) B måste vara sann så snart alla satserna i * är det. Konjunktioner, disjunktioner, materiell implikation, materiell ekvivalens, tautologier, kontradiktoriska och kontingenta satser, satslogisk ekvivalens, etc. etc. Formler hit och sanningsvärdestabeller dit. Jag som ville grubbla kring frågor om livet (flinar lite för mig själv).

 

Vad händer annars i mitt liv? Ja vad kan jag säga, annat än att det för det mesta är på topp. Jag är pigg och glad, livet leker (eller jag leker i alla fall med livet). Pengarna är slut, men det är väl rätt bra eftersom jag då (förhoppningsvis) kommer att vara nykter i helgen. Det allra trevligaste vore ju om mor min kunde ringa och överraska mig med en biljett hem. Min syster nr 2 har fyllt år och ska firas lite på fredag. Tanken på landet gav mig lite ”abstinensbesvär”, vad skönt det vore att slippa stan ett tag, ut till skogen och friden. En gång lantis, alltid lantis. Skogen in my heart. Någon gång ska jag hyra en avskild stuga vid havet, kanske på en ö, och bo där i någon månad alldeles ensam. Någon gång när jag blivit lite mindre rastlös och mer rofylld. Sedan ska jag sitta där och bara skriva, gå promenader och dricka vin.

 

Nehe, om man skulle försöka ge sig på Descartes igen. Sugpropp. Adjö.

Läste precis ett intressant blogginlägg där skribenten ställde två rätt så intressanta frågor. Frågorna löd: Bryr du dig om vad din sängpartner läser för något? Finns det rent sexuellt avtändande författare eller böcker?

 

Well, do I? Det skulle man väl kanske kunna tro, med tanke på att jag är en sådan litteraturnörd. Jag älskar allt som har med böcker att göra, eller ja, mer eller mindre allt i alla fall. Och jag måste erkänna att om det finns en bokhylla hemma hos någon (vare sig det är ett möjligt ligg, en romans, eller vem som helst) kan jag inte låta bli att titta igenom den. Och kanske kommer jag även att döma ägaren till bokhyllan och dess innehåll en smula. Och visst kan jag fnysa lite åt vissa verk, men det är enbart på ett intellektuellt plan, och påverkar inte det sexuella. Tror jag. För ärligt talat har de flesta av mina sexuella bekantskaper inte varit överdrivet intresserade av skönlitteratur, inte av böcker överhuvudtaget faktiskt. Men det kan nog vara så, att den typen av killar jag attraheras av över lag inte är typen som läser. Jag vill inte verka fördomsfull, även om jag kanske är det, men bokmalar är ofta inte speciellt sexiga. Personligen är jag ju mer för rockiga bad boys, och som sagt har de en tendens att inte vara speciellt intresserade av böcker. Det är nästan så att man kan se ett eventuellt intresse för böcker som ett minus. Jag menar, orka med någon som jag, som knappt kan gå förbi en bokhandel utan att köpa något och blir mer eller mindre okontaktbar om jag fastnar med näsan i en bra bok. Nej fy fan.

Angående det där så kallade problemet med killar som aldrig kan fälla ner toalettsitsen efter sig. Vad är egentligen problemet med det? Varför är det så att det manliga könet både måste fälla upp, och sedan fälla ner? Jag förstår det bara inte. Är det inte mer rättvist, eller jämställt, om båda könen måste fälla upp eller ned ibland, och ingenting när de är klara med att uträtta sina behov? Jag har alltid tyckt denna konstant återkommande diskussion (speciellt i vissa tjejtidningar) är en smula löjlig, och framför allt totalt meningslös.

Har varit på förskräckligt dåligt humör den senaste tiden, men idag är jag glad. Och i morgon börjar grundkursen i teoretisk filosofi. Lite surt är det ju att vi fick tentan till sista delkursen i praktisk filosofi sista föreläsningen, den ska vara inne den 29/1 och är så pass stor att man inte gör den på ett par dagar. Så nu måste jag hålla på med den samtidigt som teoretisk filosofi.

Ja, och så har jag varit nykter i två veckor. Men nästa helg funderar jag på att ta en sväng till Henriksberg på lördagen, något punkband som spelar, de har några bra låtar och dessutom är basisten rätt läcker. (Cath då, är det allt du tänker på...) Det var det, nu tröttnade jag. Tack&adjö.

Idag har jag varit glad hela dagen. Ja, bortsett från när jag vaknade då, förskräckligt vilket dåligt morgonhumör jag har. Speciellt när jag blir väckt, som jag blev idag. Olle och Erii satt och pratade vid köksbordet så länge att jag gav upp mina försök att somna om. Vilket på sätt och vis var tur, annars hade jag sovit bort en ännu större del av dagen än jag redan gjort. Nu gick jag alltså upp, inte alltför sent, tog ett äpple och en kopp grönt te, gick en promenad, åt frukost. Sen har jag pluggat lite, läst, lyssnat på musik. Börjat inse att jag måste bättra på min självkänsla, försöka vara lite ärligare mot mig själv och uppskatta nuet lite mer. Mig själv med för den delen. Även när det inte är på topp. Hur gör man det då? Man läser en bog om självkänsla. Hah! Nej men ärligt talat, ska verkligen försöka jobba på det här. Den rätt uppenbara hemligheten är att försöka bli glad och positiv direkt när man vaknar. I mitt fall när morgonbutterheten gått över. Bli glad för att solen skiner, en promenad piggar alltid upp, kanske ge sig själv some pleasure.

Jaha. Sista föreläsningen imorgon. Nästa kurs börjar på tisdag. Posten har slarvat bort mina csn-papper, bör väl få nya i början av nästa vecka. Hoppas det går fort sen, så jag får mina pengar i tid. Annars blir det lite tufft.



Vilken charmknutte jag är...

Nu ska jag gå och öva på att vara mig själv lite mer. Adjöken.

Tillbaka i Göteborg efter någon form av jullov. Det känns enbart bra. This is where I belong. Eller nåt. Jag tror jag har tappat bort mig själv lite igen. Dags att styra upp mig och försöka räta ut saker och ting. Återuppta dagboksskrivandet, har inte skrivit sen i somras. Det är tråkigt, inga minnen från den här hösten nedskrivna innan de hunnit bli alltför suddiga. Hur som helst, har insett att jag behevör ta tag i det där tilltrasslade virrvarret som bildats av mina förvirrade känslor och tankar och försöka reda ut det. För det har verkligen blivit kaos, det märks extra väl när alkohol kommer med in i bilden. Och så vill jag inte ha det. Jag vill ha kontroll, jag vill veta, jag vill förstå. Tyvärr är mina hjärna installerad på att automatiskt trycka ner obehagliga eller jobbiga känslor, och det är lättare sagt än gjort att försöka avinstallera. Är inte så säker på att jag vill det heller, risken finns ju att vissa känslor börjar löpa amok då istället. Men det var ett tag sen jag rensade bland de där nedtryckta känslorna, så nu är det dags. Nykter ska jag också vara ett tag. Tänkte faktiskt satsa på en månad, det lär väl bli en liten utgång med klassen när kursen slutar och säkert en när den nya börjar men bortsett från det ska jag vara ren som en snö. Ehh, inte snö då kanske... bara ren. Hepp. Ny delkurs i morgon. Sista föreläsningen den 16/1. Sen vette fan när grundkursen i teoretisk filosofi börjar. Det ordnar sig. Nu ska jag försöka ge mig på The Catcher in the Rye av J. D. Salinger igen, för andra gången. Den där som John Lennons mördare, Mark Chapman, var fullkomligt besatt av. Förutom John Lennon då. Sen ska jag minsann ta mig igenom Moment 22 också. Var nog på tok för ung första gången jag försökte. Hmm skulle jag läsa klart Sophies värld också? Ja ja, snart. Sen. Nån gång. Adjöken.

Ps) undrar om The Catcher in the Rye verkligen är en bra bok att läsa om man känner sig lite psykiskt instabil? Hah.

Det kosmologiska Gudsargumentet försöker bevisa Gud genom att argumentera för att universum måste ha en orsak, eller ett skäl, för sin existens. De som försöker bevisa Guds existens genom det kosmologiska gudsbeviset ställer sig frågan: varför finns universum snarare än ingenting? Det finns olika versioner av det kosmologiska Gudsbeviset. Ett av dem är kalamargumentet, som menar att världen inte kan ha kommit till från ingenting. Allt som har en början har en orsak, universum har en början och därför måste något ha orsakat det, och detta något är Gud. Hume argumenterar mot detta, och menar att eftersom vi kan föreställa oss något som börjar existera, utan att vara orsakat, betyder det att något som existerar inte nödvändigtvis behöver vara orsakat. Det kosmologiska Gudsargumentets svar är att vi inte på allvar kan tro att något som börjat existera inte har blivit orsakat av något annat, även om vi kan föreställa oss det. Att veta att något har börjat existera är det samma som att veta att något har orsakat det. Man kan dock fråga sig om universum verkligen har en början, även om vetenskaplig forskning tyder på det. Big Bang är uppskattat till att ha skett för ungefär 14 000 miljoner år sedan, men är det inte möjligt att universum, på något sätt, existerat innan det? Motargumenten är att om universum inte hade någon början, betyder det att universum existerat i en oändlighet innan vår tid, och att tid hela tiden läggs till denna oändlighet. Men realiserade oändligheter leder till självmotsägelser, eller den så kallade Galileis paradox. Om universum har existerat i oändlighet, skulle tid eller händelser kunna tas bort eller läggas till, utan att mängden tid eller händelser skulle ändras, och det är otänkbart.

Men om vi antar att universum verkligen hade en början, och att denna början var orsakat av något, bevisar det verkligen att denna orsak skulle vara Gud och ingenting annat? Förespråkare av det kosmologiska Gudsargumentet menar att om universum är orsakat, kan det inte ha varit något materiellt, eftersom materiella saker är en del av universum och kan därför inte ha orsakat det. Universum kan inte ha en fysikalisk förklaring. Bara en fri, intelligent viljeakt kan ha orsakat universum, och denna fria viljeakt är Gud. En annan version av det kosmologiska Gudsbeviset är kontingentargumentet. Detta argument riktar in sig på universums tillfälliga och icke-nödvändiga karaktär. Universums existens är inte nödvändig, det hade lika väl kunnat vara på något annat sätt eller så kunde det ha varit så att universum inte existerade alls. Om något är sant med nödvändighet, betyder det att det är motsägelsefullt att påstå motsatsen. Ett exempel är ”alla ungkarlar är ogifta”. Att påstå att det finns gifta ungkarlar är att säga emot sig själv. Men är ”universum existerar inte” motsägelsefullt? Nej, alltså är universums existens kontingent. Men allt som är kontingent behöver förklaras, och den yttersta förklaringen av något kontingent måste vara något nödvändigt. Denna nödvändiga förklaring är Gud. Om Gud inte finns, finns det ingen förklaring till varför universum existerar, men universum måste ha en förklaring, alltså finns Gud. G. W. Leibniz säger att även om vi antar att universum är evigt kan vi inte undkomma den yttersta, nödvändiga förklaringen till allt, en förklaring som inte kräver någon förklaring. Men måste vi verkligen det? Kan det inte vara så att universum bara är, utan anledning eller förklaring? Är det inte möjligt att tänka sig att universums existens bara är en slump, att det lika väl hade kunnat vara så att det inte existerade? Bertrand Russel påstår att så är fallet, universum bara är, utan anledning eller förklaring. Leibniz vidhåller dock att all fakta, allt som är sant, måste ha en förklaring. Men detta går inte att bevisa med empirisk fakta, inte heller genom logiskt tänkande. Har vi då anledning att tro att det inte finns någon förklaring?

Några invändningar mot det kosmologiska gudsbeviset är huruvida dessa argument bevisar att en Gud med de egenskaper (allsmäktig, allvetande, allgod) som theister har föreställt sig, existerar. Även om man godtar argumenten för att universum måste ha en orsak, eller ett skäl, betyder inte det att denna orsak skulle vara i form av en Gud. Kalamargumentet ger oss endast anledning att tro att någon form av fri viljeakt orsakade universum. Kontingentargumentet bevisar bara att det måste finnas en nödvändig, icke-kontingent, förklaring till varför universum existerar. Men kanske ska det kosmologiska Gudsargumentet inte heller ses som slutgiltiga bevis för Guds existens. Kanske ska man se det mer som argument för att det finns anledning att tro att Gud existerar.

Nykter den här helgen. Har knappt några pengar kvar och dessutom en hemtenta som ska vara inne på måndag, straffrättsfilosofi. Nästa vecka är det en i religionsfilosofi. Stressigt. I onsdags var det utgång med några från kursen. Skulle egentligen ha tagit det rätt lugnt men det gick som vanligt åt skogen.

 

Och så en liten moralkaka att bita i så här en fredagsnatt.

 

---

Varför är alla människor så förskräckligt egoistiska och självupptagna? Kanske har den psykologiska egoismen rätt, för de flesta verkar verkligen handla enbart enligt vad som är bäst för dem själva. Ingenting, inte ens en struntsak, kan de offra för att göra världen till en bättre plats. Jag har tagit upp det förut, hur mycket mer skulle vi inte kunna skänka till välgörande ändamål, utan att vårt välstånd skulle förändras till det sämre. Jag lever knapert på mina studielån, men försöker ändå skänka de slantar jag får över. Tyvärr gör det ju ingen skillnad på det stora hela, men om alla gjorde det. Är inte alla människor lika mycket värda, och har inte alla samma rätt till ett drägligt liv? Och vad har vi egentligen för rätt att smutsa ner miljön som vi gör? Har vi rätt att ta bilen till jobbet istället för spårvagn, buss eller tunnelbana, bara för att det är bekvämare? Hur kan vi rättfärdiga det?

 

Och varför äter vi så mycket kött som vi gör? Hur kan vi bidra till köttindustrin när miljön tar så stor skada. Ett kilo nötkött är lika skadligt för miljön som att köra bil i tre timmar och samtidigt lämna alla lampor i hemmet. År 1990 åt en svensk i genomsnitt 27 kilo köttvaror om året. Femton år senare var motsvarande siffra 43 kilo enligt preliminära beräkningar. För varje kilo producerat kött skapas växthusgaser motsvarande 36,4 kilo koldioxid. Därutöver släpps stora mängder gödningsmedel ut. Totalt motsvarar det utsläppen från 25 mils bilåkning och 20 dagars oavbrutet användande av en 100-wattslampa. Uppfödning av djur för kött generar mer växthusgaser än transportsektorn. Köttproduktion kräver också mer vatten, ett kilo nötkött kräver 15 000 liter vatten medan ett kilo vegetabilier kräver mellan 400 och 3 000 liter.

 

En annan sak, om ni nu vill äta nötkött, ät då inte närproducerat utan ta nötkött från Brasilien istället. Om man tänker på att transporterna inte är bra för miljön kan jag meddela att fodret våra kor äter är gjort av sojabönor som tillverkats i Brasilien, som sedan fraktas hit. Dessutom skövlas en massa regnskog för att odla dessa sojabönor. Och så måste våra kor stå inomhus halva året, med all energi det drar. Man kan då tycka att man inte bör äta vegetariska sojaprodukter, men om man äter sojabönan direkt, istället för att gå omvägen via kött, minskar åtgången av sojabönor med 80–90 procent.

 

Man kan också fråga sig hur etiskt det egentligen är att föda upp djur, många gånger under tvivelaktiga förhållanden, enbart för att äta dem. Personligen tycker jag inte att det är fel att äta kött, i sig, men varför överkonsumera som vi gör? I dagsläget äter jag i princip inte kött alls, och använder veganska alternativ istället för till exempel smör eller mjölk när jag lagar mat. Middagarna är i princip alltid veganska, men till frukost äter jag a-fil och ibland äter jag ägg, ekologiskt. Ibland kan jag bli sugen på en köttbit, men för det mesta tänker jag inte ens på att det inte är något kött i det jag äter. Och då är det väldigt sällan vi äter ”fake-kött” som sojakorvar eller liknande. Varför äter människor så mycket kött då? När det finns vegetariska och veganska alternativ som smakar minst lika bra som kötträtter, och ofta är mer intressanta. Det finns inga hållbara argument egentligen, bara det att folk vill äta kött, de är lata och vill inte ändra sina vanor. Men jag menar inte att vi ska förkasta kött helt. Bara dra ner på konsumtionen, och det rätt rejält.

 

 

Jaha, vet inte vad som hände men det förra inlägget blev ju rätt så knasigt. Skiter it.

Vanessas kalas blev så klart otroligt lyckat, maten var fantastisk och alla var på fantastiskt humör. Soppa till förrätt, and till varmrätt och mammas fantastiska chokladkaka med hallon till efterrätt. Sen skulle det bli kaffe, men många började dansa direkt. Det enda tråkiga var som vanligt att minnet dansade iväg med mig rätt snart. Och så kunde jag förstås inte låta bli att klanta till det lite mellan mig och päronen, de hade varit för välvilligt inställda till mig lite väl länge. Hmpf. Ja, så går det, sen flydde jag in till Flen. Mådde som jag förtjänade på söndagen. Huvudvärk och illamående. Usch.

Inte gick det något vidare med tentan heller. Jag får väl hoppas att jag blir godkänd. Men jag har blivit ett riktigt fan av Rawls. Socialliberal. Jag måste få tag på hans bok, A Theory of Justic. Har även blivit allt säkrar på att praktisk filosofi är vad jag ska läsa, även i fortsättningen alltså. Sen får jag se om jag kanske kan försöka inrikta mig på politisk filosofi och kanske mänskliga rättigheter eller något. Får se. Var vet jag inte heller, kanske Uppsala eller så blir jag kvar i Göteborg. Kanske slår det slint någonstans igen och jag söker utomlands. Hm, fast då måste jag ju göra det nu… Det får nog bli bäst att satsa på ett utbytes år eller liknande.

För att snöa in mig ytterligare på Rawls, vad är egentligen social rättvisa? Hur ser ett rättvist samhälle ut? Jag är lika lat som vanligt och lägger upp svaret på den första frågan på hemtentan. Måste verkligen ta tag i mig själv snart.

---

 

I sin mest välkända bok En Teori om Rättvisa från 1971 skriver den amerikanska filosofen John Rawls hur våra grundläggande rättigheter och skyldigheter ska fördelas i ett samhälle. Det Rawls försöker göra i boken är att komma fram till vilka principer som måste ligga till grund när man strukturerar ett rättvist samhälle. Dessa principer måste överensstämma med våra moraliska intuitioner. Den första principen är den så kallade frihetsprincipen, och den går ut på att alla människor har rätt till så stora fri- och rättigheter som möjligt, så länge dessa inte inkräktar på någon annans fri- och rättigheter. Det gäller i stort de traditionella fri- och rättigheterna som t ex yttrandefrihet, religionsfrihet, rättssäkerhet och lika rösträtt. Den andra principen är differensprincipen, som går ut på att sociala och ekonomiska ojämlikheter bara är rättfärdigade så länge de är till fördel för dem som har det sämst ställt. Ytterligare en princip är den Rawls kallar ”Fair Equality of Opportunity Principle” som innebär att samhället ska se till alla personer med samma naturliga talang och ambition ska ha samma möjligheter till fördelaktiga positioner. Rawls ger frihetsprincipen lexikalisk prioritet framför de två andra, det vill säga samhället måste först maximera frihetsprincipen innan de andra principerna kan tillfredsställas. Principen om lika möjligheter har lexikalisk prioritet framför differensprincipen. Människors grundläggande fri- och rättigheter får alltså aldrig offras för att öka jämlikheten eller det sociala och ekonomiska välståndet. Differensprincipen kan verka förespråka en jämlik fördelning av alla resurser, men Rawls anser att exempelvis inkomstskillnader är nödvändiga för att motivera människor till att utbilda sig eller att arbeta hårdare. Detta skulle i sin tur leda till att samhällets totala inkomster växer, och då skulle det finnas med att fördela till de allra sämst ställda.

 

 

Men som sagt, är inte så överdrivet nöjd. Jaha, då var det inte många timmar kvar tills tåget går. What to do?

 

För övrigt känner jag mig väldigt tömd på allt vad känslor heter. Kanske tog de slut i helgen. Jag har tröttnat. De är ju alldeles för svåra att förstå sig på, och så ändras de hela tiden. Nej, får väl passa på att njuta nu när de håller sig undan. Adjöken.

Ja imorgon åker jag alltså hem igen, efter bara tre dagar i Gbg. Men det blir sweet. Ska isolera mig på landet och bara ägna dagarna åt politisk filosofi och andra bra saker. Nästa tenta handlar om Rawls och hans rättviseteorier.

Flen var lika galet som vanligt, har knappt återhämtat mig ännu. Tyvärr blev det lite knas med den planerade festen i Nypan, så jag blev kvar i Flen istället men det var kul det med. Fick träffa min kära Matilda, som jag inte sett sen i somras. Förfest hos Stefan, sen en sväng till Malmköping för att sluta hos Frida, där även mer eller mindre hela lördagen spengerades. Fast hon hade inga lampor i vardagsrummet... Jeh jeh, sen var alla tåg tillbaka till Gbg fullbokade på söndagen så jag fick åka måndag morgon och missade en föreläsning till. Great. Men det går nog bra. Ska ta igen det i helgen. Minus lördag då det är födelsedagskalas. Dags för film nu.

Yes, imorgon bär det av hem till Flen. Hade egentligen inte tänkt åka förens på fredag, men eftersom det såg ut att finnas en risk att bli utan biljett tog jag chansen när jag hittade en hyffsad billig imorgon vi 12 tiden. Missar en föreläsning, men det kan det vara värt. Fest i Nyköping, hos Jossan, på fredag. Ska bli så jävla sweet att träffa alla (utom Miffan och Ewe tyvärr). Har ju knappt sett girlsen sen vi var i Oslo, och boysen har jag inte umgåts med sen Ivars fest. Det är visserligen inte så konstigt eftersom jag inte har varit hemma.. men ändå. Ska hem nästa helg också, Syster Yster fyller 20 och ska ha kalas. Kommer redan på torsdagen den gången med, och åker först på tisdag. Skönt att vara hemma med familjen lite. What else? Jo, för en gångs skull ligger jag faktiskt lite före i studierna, uppgiften i politisk filosofi, som ska vara inne på måndag, är redan klar. Blev hyffsat nöjd, nu kan jag bara hoppas att läraren tycker det samma.

Är den politiska makten i Sverige legitim?

Sverige är en parlamentarisk och representativ demokrati som styrs av en regering ledd av en statsminister. Parlamentarism innebär att regeringen utses av en folkvald riksdag (eller parlament). Representativ demokrati är ett system där folket styr genom val av partier eller företrädare med beslutanderätt. I Sverige sker dessa val vart fjärde år enligt ett proportionellt valsystem. Riksdagen är den lagstiftande instansen, inför vilken regeringen är ansvarig.

 

Hur ska vi då kunna avgöra om den politiska makten i Sverige är legitim och har vi en generell plikt att lyda våra makthavare? Först och främst måste vi rättfärdiga att vi har en politisk makt över huvud taget. Hur skulle Sverige se ut utan den? Jag tror att Hobbes har en poäng med sin teori att det skulle bli kaos utan en politisk makt som kunde upprätthålla ordningen. Därmed inte sagt att alla politiska system är acceptabla, det jag menar är att det inte är möjligt att leva utan någon form av stat eller politisk makt, det finns helt enkelt inga alternativ. För att återgå till Sverige, hur ska vi kunna rättfärdiga vår plikt att lyda statens lagar? Utilitarismen säger att staten är rättfärdigad om, och endast om, den skapar mer lycka än något annat alternativ. Om man ska gå på detta kriterium för att rättfärdiga en stat är det nog inte många som kan kallas legitima, inte heller Sverige.

 

Enligt Locke är statsfördragets syfte ätt värna om individernas rätt och frihet. Statsmakten måste ligga i folkets händer, och folkets vilja tillkännages genom majoritetsbeslut. I och med att man blir myndig ingår man en tyst överenskommelse om upprättandet av en statsmakt. Alla står under lagen, även de/den makthavande. Om de/den makthavande bryter mot lagen och folkets vilja är revolution ett berättigat nödvärn. I stora drag kan man då se Sveriges styrelseskick som rättfärdigat. Det är ju trots allt vi som väljer vilka det är som ska bestämma, och om vi blir missnöjda kan vi rösta annorlunda vid nästa val. Men vi har inte riktigt de friheter Locke menar att vi ska ha, inte heller är vårt inflytande så stort. Rättfärdigar vi då inte staten med den ”tysta överenskommelse” vi avger när vi blir myndiga? En motfråga är förstås; vad har vi för valmöjligheter?

 

En viktig fråga enligt mig är vad det skulle innebära att en stat var illegitim. Om vi skull komma fram till att en stat var illegitim, innebär det då att lagarna inte behöver följas? Vad skulle det leda till?

 

Personligen tycker jag att en stat är legitim om den försöker skydda och respektera våra rättigheter, och om invånarna har möjlighet att uttrycka sina åsikter om staten och försöka ändra på det de tycker är fel (utan att kränka andras rättigheter förstås). Demokrati (bland annat som den ser ut i Sverige) är en fin idé, och måste ses som legitim eftersom den ger folket möjligheter att påverka och uttrycka sin vilja. Däremot är jag inte så säker på att det är det bästa styrelseskicket, eftersom ”vanliga” människor ofta inte har den kunskap som krävs för att veta vad som är bäst, dessutom har de en tendens att rösta enligt sina egna intressen och inte enligt vad som kanske skulle vara bäst för samhället som helhet. De röstar helt enkelt på det system, eller parti, som skulle gynna deras personliga intressen. Enligt mig är statens uppgift att förbättra hela samhället, och inte bara majoritetens intressen. Jag håller med Rawls om att det rättvisa samhället är det vi skulle komma fram till om vi började om från grunden, ursprungspositionen, där alla rationella individer opartiskt skulle bestämma hur samhället skulle se ut. Vi skulle då vilja skapa ett samhälle där den lägsta levnadsstandarden skulle vara så hög som möjligt. Vi skulle vilja maximera välståndet för hela samhället, se till att alla hade samma fri- och rättigheter samt att alla hade samma möjligheter att förbättra sina levnadsvillkor. Den stora frågan är hur vi ska kunna uppnå detta, vilket styrelseskick som är det bästa. Rousseau har en del tilltalande idéer om hur staten ska se till att folket får den kunskap de behöver, hur vi ska lära oss uppskatta och respektera varandra som ”bröder”, och att vi ska styras av lagar och inte någon makthavare. Även Locke har en del tilltalande idéer, liksom Rawls. Frågan är hur tillämpningsbara dessa teorier är, och om folket skulle gå med på att de tillämpades. Om inte, skulle det då kunna vara rätt att gå emot folkets vilja, om vi antar att det skulle vara för deras eget bästa? Och hur kan vi avgöra vad som är för folkets bästa? Jag har mina egna teorier, men de är ofullständiga och kanske inte hållbara, så jag avslutar här.

Här har man inte varit aktiv på ett tag, men har haft en hel del att göra. Främst en hemtenta i normativ etik ock metaetik. Äckligt svårt. Och jag han inte ens få in den innan vi fick en ny, i politisk filosofi. Dessutom har jag varit en sväng i Köpenhamn, förra helgen. Jag och Erii befann oss på lördagsmorgonen i en lägenhet i Kålltorp (tror jag att det var), bakis som fan, då Kerstin ringde och frågade om vi skulle följa med henne, Sophia och Växten till vårt kära grannland. Varför inte sa vi, utan att tänka efter mer än man orkar en lördagsmorgon efter en fest. Och så bar det av. Adam och Stefan, som befann sig i Köpenhamn sen en tid, kom och mötte oss vid stationen för att ta oss med till den övergivna byggnaden de bodde i. Ingen elektricitet, ingen värme, inget rinnande vatten. Dagar och kvällar spenderades i Christiania. Trevligt att se stället innan de jämnar det med marken. Saph var där också. Men fan vad kallt det var, och aldrig fick man upp värmen ordentligt. Erii och jag drog måndag kväll, men vi fastnade i Malmö eftersom det sista tåget till Göteborg hade gått. Elmina och Dave räddade oss, och så spenderades kvällen på Eminas skola med en flaska vodka, lussebullar och lite andra trevliga saker. Äntligen hemma på tisdag eftermiddag, det var otroligt skönt att få krypa ner i sin säng sen. Golv och trasiga soffor, där det dessutom är närmast minusgrader, sliter en del.

Jag är nog inte riktigt iform för att blogga just nu egentligen. Ciao.

Det är tisdag och regnet öser ner, och jag känner mig väl ungefär som vädret; grå och trist. Så det här kommer inte bli något intressant inlägg, det kommer väl gå hand i hand med mig och vädret.

För första gången på en månad har vi inga inneboende i huset. Det är både skönt och trist som faan. Hur som helst är det rätt bra, jag behöver få lite lugn och ro för studier, dessutom tänkte jag försöka få lite ordning på huset. Jag blir galen på att ingen kan hålla ordning. I helgen ska det minnsan ränsas. Jag kan ändå inte göra något roligt, har inte mycket kvar på kontot. Nepp. Skulle väl kunna berätta lite vad som har hänt och vad jag gjort den senaste tiden. Det har varit Halloweenfest i Tårtan, det andra kollektivet här i Mölndal. Det har varit fest här, i Tratten. Det har varit ett litet föredrag i Bosses new  age-bokhandel Näckrosen, om parapsykologi. Vi har varit på söndagspromenad vid havet, det regnade ibland och blåste storm, men det var roligt ändå. Erii och André badade nakna, eftersom det var ett nakenbad vi gick till. Vi drack kaffe i en skräpbod. Sen storhandlade vi. Jag har varit på rätt dåligt humör de två senaste dagarna. Men det skiter jag i, jag trivs rätt bra med min bitterhet för tillfället.

Adjö

Ä

Är förskräckligt lat idag, så jag gör det enkelt för mig och lägger upp en argumentationsanalys vi fick i uppgift att göra i filosofin. Sliten idag, det blev Andrés hemgjorda vin och sedan utgång igår. Skönt att vara nykter, det har blivit lite väl mycket av både det ena och det andra den senaste tiden. Väntar på potatisgratäng nu. Mums.

 

DUGGA I TILLÄMPAD ETIK

Tännsjö driver i sin text ur Filosofi & Praktik tesen ”lycka är livets mening”. Som en sann hedonist hävdar han att lycka är det enda som har värde i sig. Tännsjös huvudargument är helt enkelt att ”lycka är av värde, olycka är något dåligt”. Det är hur en människa känner, hur hon upplever sitt liv, som avgör hur värdefullt det är för henne, och att det är det enda som spelar någon roll. Lycka är det vi borde sträva efter, det säger ju sig självt att en lycklig människa mår bra. Det verkar ju mer än rimligt, men hur styrker det egentligen tesen? Självklart vore det bäst om alla människor vore lyckliga, och självklart skulle jag hellre vara lycklig än olycklig, men det finns många saker jag värdesätter högre än mitt eget välbefinnande, eller lycka. Personligen kan jag inte påstå att mitt liv skulle vara meningsfullt bara för att jag vore lycklig. Lycka är en positiv, men inte nödvändig, bieffekt av ett meningsfullt liv. Ett contraargument som Tännsjö själv drar upp är lidandets nödvändighet för till exempel viss konst och vetenskap. Den vackraste musiken, konsten och poesin har oftast inspirerats av sorg och lidande. Han bemöter det med motfrågan ”ska skön konst köpas till priset av svårt själsligt lidande?” Kan vi verkligen kräva svårt mentalt lidande, för konstens skull? Självklart inte, jag håller med Tännsjö om att vi säkert skulle klara oss bra utan den sortens konst. När det gäller vetenskapliga upptäckter och uträkningar tror jag inte att lidande kan ligga bakom, däremot kan genier lida av brist på andra saker, som till exempel social kompetens, som i sin tur kan orsaka lidande. Lidandet är alltså inte den enda skapande kraften, inte heller är det något som nödvändigtvis drabbar genier. Som Tännsjö själv uttrycker det: ”många skapande människor är lyckliga i sitt skapande”. Olycka och lidande är något vi bör försöka motverka med alla medel vi har, lycka och välbefinnande är något vi bör eftersträva. Så långt håller jag med Tännsjö. Men vad vi inte kan komma ifrån är att denna värld alltid har, och alltid kommer att innehålla, mer eller mindre olycka och lidande. Inga lyckopiller, hur perfekta de än är, kommer att kunna ändra på det. Meningen med livet kan inte vara något så konkret och enkelt som lycka. Vad har jag för hållbara argument? Ett enda, som jag tog upp tidigare: mitt liv skulle inte bli meningsfullt bara för att jag vore lycklig. Att lycka är något som är gott i sig, något eftersträvansvärt, är inget jag sätter mig emot, det enda jag påstår är att det finns andra saker av samma, eller högre, värde. För att återgå till de lidande konstnärerna, om de vill ha hjälp ska de så klart få det. Men jag tror att många av dem känner att deras lidande är nödvändigt, inte för att skapa god konst, utan för att till exempel förmedla något. Precis som i filosofi eller vetenskap finns det kunskap att hämta i konsten, kunskap som kanske inte alltid är så lätt att uttrycka med hjälp av ord och uträkningar. Lidandet är en del av den här världen, ett nödvändigt ont. Jag påstår inte att världen inte skulle kunna bli mycket bättre, men olycka och lidande kommer alltid att finnas där. Det kommer alltid att finnas naturkatastrofer, sjukdomar och olycklig kärlek. Jag upprepar: självklart vore det bäst om alla människor vore lyckliga, och självklart skulle jag hellre vara lycklig än olycklig, men det finns många saker som är viktigare att sträva efter än personligt välbefinnande, eller lycka. Lycka gör inte ett liv meningsfullt. Lycka är en positiv, men inte nödvändig, bieffekt av ett meningsfullt liv. Vad exakt ett meningsfullt liv är, är det upp till var och en att försöka lista ut. Kanske är det just det som är meningen med livet, strävan efter att göra det meningsfullt.

 

Keep on rockin'.