Cath

Då sitter man här igen, nykter sen förra lördagen och med en nykter helg framför sig. Ångesten åker berg-och-dalbana tillsammans med tristessen och inte ens cigaretterna är till någon större tröst, då ekonomin tvingar mig att snåla även med den varan. Vädret matchar min sinnesstämning och jag känner att Stockholm och jag inte kommer lika bra överens som i början av denna tveksamma relation. Och nu när majoriteten av mina närmaste vänner överger mig för varmare och mer spännande länder börjar jag undra om Stockholm och jag sjunger på sista versen, i alla fall för den här gången. Men som med alla relationer kan det vara svårt att bryta upp, och jag vet  att jag blir kvar åtminstone till juni. På sommaren ska man ju inte någon riktig fast punkt, och jag har många planer som ska förverkligas bara ekonomin är med på noterna.

Var är inspirationen? Var är alla de där viktiga sakerna jag ville skriva om, alla intressanta ämnen jag ville ta upp. Jag behöver en smäll på käften för att komma i rätt balans tror jag minsann. Fick tydligen en på nyårsafton, men minnet av den rann iväg med alkoholen, och jag är lika fucked up då som nu. Eftersom alla dessa små problem som är jag, ångest och stress, trötthet och sömnproblem m.m, m.m, tydligen beror på brister av alla dess slag knaprar jag tabltetter för glatta livet, men är inte så säker på att jag verkligen känner någon skillnad. I början tyckte jag att jag blev en ny människa, men det var väl en smula placebo effekt blandat med att jag även följde kostanvisningarna rätt bra, och dessutom tränade 4-5 gånger i veckan. Ja ja, jag kommer igen, snart så. Jag ska bara kravla mig ur den här lerpölen som blivit min tillvaro och gaska upp mig en aning eller fem.

Klockan visar 21:50 och jag funderar på att läsa en liten stund. Fast det lär ju inte bli av förens jag har bestämt mig för vilken bok jag ska läsa. Nikki Sixx, the Heroin Diaries eller Unni Drugges punkhistoria Jag, jag, jag? Egentligen vill jag ju helst sätta mig och börja skriva på min egen bok, men någonting säger mig att det inte kommer gå så bra förens jag åtminstone har en liten idé vad jag ska skriva om.

Jag gillar inte att säga det men jag har ofrivilligt börjat längta efter något i stil med kärlek. Den besvarade varianten förstås. Men mitt inmurade hjärta tycks trivas rätt bra med sin isolering, och det är helt andra saker som får dominera mitt känsloliv istället. Ytterligare en sak som förvärrar min relation till Stockholms innerstad; det är fan totalbrist på intressanta människor av det manliga könet. Av det kvinnliga med för den delen. Och förorterna domineras av ghettobarn och kickersfasoner. Så vad ska jag ta mig till? Om det nu inte blir studier i England eller Skottland till hösten, har den gamla drömmen från tiden då jag var 15, gick under benämningen "poppare" och var frälst av Broder Daniel och Håkan Hellström, vaknat till liv. Drömmen om Göteborg. Uppsala är på tok för blåsigt, och dessutom, been there done that liksom. Lund är ju visserligen mysigt men känns lite som en akademisk variant av Stureplan, och dessutom verkar det påminna en del om internatlivet, som känns väldigt avklarat för min del. I alla fall med tanke på att det kryllar av före detta skolkamrater där nere, och rykten sprider sig som luftburna virus över hela Sverige bland dessa internatstörda föredettingar som helt verkar sakna imunförsvar. Men Göteborg... Bara dialekten är ju ett plus i kanten. Bara de har någon utbildning som faller mig i smaken. Jag har börjat fundera på journalistik, men va fan jag vill ju läsa intressanta saker som filosofi, historia och sociologi. Whatever.

Nu har jag tröttnat. Tack och hej.