Cath

På onsdag slutar jag jobba. Det är lite blandade känslor, men lättnaden är dominerande. Det enda som egentligen är tråkigt är att lämna alla människor jag har fäst mig vid. Vissa kollegor (de flesta faktiskt) och en del av dom "boende". Men jag får väl komma och hälsa på. Onsdag kl 21.00 är jag hur som helst fri. Midsommarfirande på fredag och sen bär det av till Kroatien veckan där på. Som jag längtar. Men efter det då? Hur rastlös kommer jag bli, och hur snart efter hemkomsten? Efter att ha jobbat i över ett år, klarar jag av att bara glida omkring och slösa pengar? Ska jag vara ärlig tror jag inte att det blir några som helst problem. Så länge jag har en plan, en framtid. Bara jag kommer in och kan börja plugga till hösten. Först filosofi, sedan litteraturvetenskap. Jag längtar faktiskt även till det, att börja plugga igen, aktivera hjärnan. Jag vill framåt, vidare i mitt liv. Ett år i Göteborg... eller så kanske det bara blir ett halvår, om staden inte faller mig i smaken. Då får jag väl söka någon annan stans, för ett års studier ska det hur som helst bli. Vad som händer efter det får framtiden utvisa. Jag har drömmar om att plugga i Kapstaden, men drömmar förändras så lätt. Utomlands ska jag i alla fall. Fast vem vet, saker kan hända som omkullkastar alla ens planer.

Jag har läst att vill man skriva, alltså skriva "på riktigt", så måste man träna. Skriva helst varje dag (det gör jag tyvärr inte). Men det är väl det jag håller på med nu, tränar, för särskilt bra blir det inte. Fan. Och förr i tiden bara flödade orden ur mig. Det har väl helt enkelt med att göra att jag skrev mer sällen, och till slut nästan inte alls. Fram tills pappa lyckades övertala mig kändes ju skrivandet mest som en omöjlig dröm. Men när kloka lilla pappa, en smula tveksam till mina framtidsplaner, sa att han ändå tyckte att jag borde satsa på skrivandet, då väcktes drömmen till liv igen. Det är fortfarande bara en dröm, och jag är inte så naiv att jag förväntar mig att jag en vacker dag kommer att kunna leva på det. Men det är mitt mål, och det finns många saker man kan göra som "ligger på vägen". Som en vis man har sagt "man måste följa sin livsväg". Jag vet inte var den slutar, jag vet inte hur den ser ut, men jag vet i alla fall åt vilket håll jag ska. Och det litar jag på att jag alltid kommer veta. Det kallas magkänsla.

Jag tror det får vara färdigtränat nu, jag har öl och vin i kylen som väntar (har inte bestämt mig för vad jag ska ta än) och en cigarett jag vill röka. Vad som händer ikväll återstår att se.

Adjö.