Cath

Ä

Är förskräckligt lat idag, så jag gör det enkelt för mig och lägger upp en argumentationsanalys vi fick i uppgift att göra i filosofin. Sliten idag, det blev Andrés hemgjorda vin och sedan utgång igår. Skönt att vara nykter, det har blivit lite väl mycket av både det ena och det andra den senaste tiden. Väntar på potatisgratäng nu. Mums.

 

DUGGA I TILLÄMPAD ETIK

Tännsjö driver i sin text ur Filosofi & Praktik tesen ”lycka är livets mening”. Som en sann hedonist hävdar han att lycka är det enda som har värde i sig. Tännsjös huvudargument är helt enkelt att ”lycka är av värde, olycka är något dåligt”. Det är hur en människa känner, hur hon upplever sitt liv, som avgör hur värdefullt det är för henne, och att det är det enda som spelar någon roll. Lycka är det vi borde sträva efter, det säger ju sig självt att en lycklig människa mår bra. Det verkar ju mer än rimligt, men hur styrker det egentligen tesen? Självklart vore det bäst om alla människor vore lyckliga, och självklart skulle jag hellre vara lycklig än olycklig, men det finns många saker jag värdesätter högre än mitt eget välbefinnande, eller lycka. Personligen kan jag inte påstå att mitt liv skulle vara meningsfullt bara för att jag vore lycklig. Lycka är en positiv, men inte nödvändig, bieffekt av ett meningsfullt liv. Ett contraargument som Tännsjö själv drar upp är lidandets nödvändighet för till exempel viss konst och vetenskap. Den vackraste musiken, konsten och poesin har oftast inspirerats av sorg och lidande. Han bemöter det med motfrågan ”ska skön konst köpas till priset av svårt själsligt lidande?” Kan vi verkligen kräva svårt mentalt lidande, för konstens skull? Självklart inte, jag håller med Tännsjö om att vi säkert skulle klara oss bra utan den sortens konst. När det gäller vetenskapliga upptäckter och uträkningar tror jag inte att lidande kan ligga bakom, däremot kan genier lida av brist på andra saker, som till exempel social kompetens, som i sin tur kan orsaka lidande. Lidandet är alltså inte den enda skapande kraften, inte heller är det något som nödvändigtvis drabbar genier. Som Tännsjö själv uttrycker det: ”många skapande människor är lyckliga i sitt skapande”. Olycka och lidande är något vi bör försöka motverka med alla medel vi har, lycka och välbefinnande är något vi bör eftersträva. Så långt håller jag med Tännsjö. Men vad vi inte kan komma ifrån är att denna värld alltid har, och alltid kommer att innehålla, mer eller mindre olycka och lidande. Inga lyckopiller, hur perfekta de än är, kommer att kunna ändra på det. Meningen med livet kan inte vara något så konkret och enkelt som lycka. Vad har jag för hållbara argument? Ett enda, som jag tog upp tidigare: mitt liv skulle inte bli meningsfullt bara för att jag vore lycklig. Att lycka är något som är gott i sig, något eftersträvansvärt, är inget jag sätter mig emot, det enda jag påstår är att det finns andra saker av samma, eller högre, värde. För att återgå till de lidande konstnärerna, om de vill ha hjälp ska de så klart få det. Men jag tror att många av dem känner att deras lidande är nödvändigt, inte för att skapa god konst, utan för att till exempel förmedla något. Precis som i filosofi eller vetenskap finns det kunskap att hämta i konsten, kunskap som kanske inte alltid är så lätt att uttrycka med hjälp av ord och uträkningar. Lidandet är en del av den här världen, ett nödvändigt ont. Jag påstår inte att världen inte skulle kunna bli mycket bättre, men olycka och lidande kommer alltid att finnas där. Det kommer alltid att finnas naturkatastrofer, sjukdomar och olycklig kärlek. Jag upprepar: självklart vore det bäst om alla människor vore lyckliga, och självklart skulle jag hellre vara lycklig än olycklig, men det finns många saker som är viktigare att sträva efter än personligt välbefinnande, eller lycka. Lycka gör inte ett liv meningsfullt. Lycka är en positiv, men inte nödvändig, bieffekt av ett meningsfullt liv. Vad exakt ett meningsfullt liv är, är det upp till var och en att försöka lista ut. Kanske är det just det som är meningen med livet, strävan efter att göra det meningsfullt.

 

Keep on rockin'.

Det är många som har höjt på ögonbrynen när jag berättat att vi har två hippies boendes i en tipi i trädgården. Det var Adam och Kerstin. Kerstin har stuckit nu och Adam har flyttat in i vardagsrummet, tillsammans med Stefan. I går var vi på Kellys, sen gick vi med några bekanta, och bekantas bekanta till Slottskogen. Har några bilder.

        

Det negativa var att jag inte kom upp till föreläsningen idag, men jag skulle ju jobba sen klockan ett och det hade jag nog aldrig orkat om jag inte tagit sovmorgon. Måste försöka få tag på boken som vi ska ha till den här delen, den var slut på Aniara. Vad gör man? Har en dugga som ska vara inne på fredag också, men den går nog fort att göra när jag väl sätter mig med den. Kanske imorgon.

Fan vilket väder det är, blåser mer eller mindre storm. Var tvungen att ta bussen idag, det är visserligen skönt, men dyrt dessutom behöver jag motion. Hoppas det är bättre imorgon. I söndags var det rätt fint. Jag, Erii, Kerstin och Adam gick till folkköket Undergjorden och åt en sen lunch, sen tog vi en liten promenad för att titta efter jag vet inte vad, nånting. Vi hittade en vägg med ett fönster.



Fint. Får skriva om lite djupare saker nästa gång. Phällar inte nu. Ska väl krypa i säng, det har varit brist på sömntimmar den senaste tiden. So long swingers and sinners

Enligt Singer, en australisk filosof, är det vår moraliska plikt att skänka pengar till välgörenhet. Som argument använder han historien om barnet i dammen. Om du var på väg hem från en fest, klädd i din nyinköpta svindyra smoking, och du gick förbi en damm och såg att det var ett barn som höll på att drunkna i den. Om du inte hjälper det kommer det att dö. Men du har ju din dyra nya smoking på dig, och tänker att det var ju ändå inte du som gjorde att barnet hamnade i dammen, och därför behöver du inte hjälpa det, din smoking kommer ju att bli förstörd. Vem skulle hålla med om att det är moraliskt acceptabelt? I det här fallet går det nästan att jämföra det med om du tryckte ner barnet under vattnet med dina egna händer. Så om det är ett barn som håller på att drunkna i en damm bör du försöka hjälpa det, även om du förstör din dyra smoking. Men alla barn som ”drunknar i dammar” över hela världen då? Barn som svälter ihjäl, eller lever i krigshärjade länder. Vi väljer att kunna köpa en iPod eller gå ut och äta på fina restauranger istället för att hjälpa dem, vi sätter vår dyra smoking före deras liv. Fast vi vet att de kommer att dö om vi inte hjälper dem. Ändå har många uppfattningen att det inte är lika moraliskt förkastligt som att inte rädda barnet i dammen. Det är bra om man skänker pengar till välgörenhet, men det är inte fel om vi inte gör det. Men vår passivitet kommer, precis som med barnet i dammen, att orsaka människors död. Enligt Singer är det vår plikt att hjälpa med alla medel vi har. Om det står i vår makt att förhindra något väldigt dåligt, som svält och sjukdom, utan att vi behöver offra något av jämförbar moralisk vikt, så bör vi göra det. Det är vår plikt. Enligt honom bör vi alltså skänka en stor del av vår inkomst till välgörenhet. Men ska vi verkligen behöva offra vårt eget välstånd för andra? Hur skulle det gå med utvecklingen då? Personligen tycker jag att vi visst ska kunna köpa en iPod, eller gå ut på krogen och ”unna” oss saker utan att behöva få dåligt samvete. Men som det ser ut idag gör vi för lite. Många gör ingenting. Och mycket pengar går till fullständigt onödiga saker, en iPod har jag ju ändå glädje av. Om vi försöker dra ner på de sakerna, de verkligt onödiga sakerna, dessutom tänker på att köpa rättvisemärkt, kanske handlar mer på second hand, som använder sina inkomster till välgörenhet… Hur mycket behöver jag egentligen på en månad? Som student nu får jag ca 7 000 i månaden. Ca 2 000 går till hyra, då har jag ungefär 5 000 kvar. Visst skulle jag kunna skänka en hundring eller två utan att behöva offra något egentligen. Och det skulle ändå vara betydligt mer än många andra ger. Om jag som förut tjänade ungefär 13-14 000 i månaden, skulle jag kunna ta 10 000 av dem och ”leva” på, spara 2-3 000 och skänka 1 000 till välgörenhet, utan att det skulle påverka mitt liv till det sämre på något sätt. Varför gör vi inte det då? Eller varför inte ha en myntskål där man lägger småpengar, som man varje månad skänker bort till olika välgörenhetsorganisationer. Jag tycker inte det är moraliskt fel att unna sig lite lyx. Men att inte göra det vi kan göra, utan att våra liv behöver förändras, det är fel. Tänk bara om alla i Sverige skänkte minst en tia i månaden? Om alla i västvärlden skänkte minst motsvarande belopp? Eller om alla skänkte 10 % av sin inkomst? Men folk är för egoistiska. De blundar för vad som händer, tänker att ”vad kan jag göra för skillnad, om ingen annan gör något”. Men blir det verkligen det ok att låta bli att göra något, bara för att ”ingen annan gör något”? Jag menar, ingen kan väl göra allt, men alla kan göra något. Någon hundring kanske inte kan rädda alla, men någon.

 

Vad är ett liv värt egentligen?

Det var fest igen i huset, mycket trevligt. Vi fick några tillfälliga inneboende också. Tova, en föredetting, hippie-Adam o hans vän Växten (Christian) och Jannas hårdrockarande pojkvän Christoffer. Adam blir nog kvar ett tag, men det är bara trevligt. Gitarrspel och allsång hela tiden. Erii gör sushi till middag, han kan verkligen konsten att laga mat.

Har egentligen inget intressant att skriva om, känner mig lite hjärndöd. Men några bilder kan jag väl lägga upp.




Tagna med mobilen, så kvaliteten är väl inte den bästa men wtf. Hungrig nu, får väl gå och heja på Erii lite.

City of Satan - Turbonegro, spelades nyss and me just lav it. Och Misfits kan jag bara inte få nog av. Danzig eller Graves spelar ingen roll, även om det är något speciellt med Graves röst. Musik.. Finns det något bättre? Om jag fick välja mellan att bli blind eller döv skulle jag nog hellre bli blind. Fast skulle jag stå ut med den där jävla tinitusen då? Jo, det skulle jag nog. Står ju ut med den när jag ska sova. Bara jag inte behöver vara utan musiken.

I helgen befann jag mig återigen på hemmaplan, Flen. Det var fest hos Ivar, vad mer kan jag säga. Underbart att få umgås med mina pojkar igen. Synd att mina flickor var så frånvarande bara. De var inte lång stund de var hos Ivar, och jag måste ha haft fullt upp med annat då för jag minns inte mycket av dem. Måste nog undersöka saken närmare, vad hände egentligen?

Skrev precis klart den sista deltentan på Moralfilosofin, om Kant och hans kategoriska imperativ.

Det blev ett litet avbrott för middag, och nu är jag för trött för att fortsätta. Men Kant är intressant. Verkligen. Godnatt.