Cath

Det har hänt så mycket roligt den senaste tiden, allt har varit fullkomligt underbart. Har egentligen väldigt mycket att skriva om, men denna gråa söndag är min själ endast uppfylld av sorg. Min familjs terrierkorsning Selma har troligtvis gått ner sig i gödselbrunnen hemma på gården och finns inte längre hos oss. Jag är löjligt förkrossad, men den hunden var verkligen något speciellt. När man kom hem rusade hon emot en samtidigt som hon visade tänderna på ett mycket lustigt sätt, i ett tappert försök att skratta och le som vi gjorde. Hon brukade sitta med vid matbordet, ibland fick hon en egen tallrik (ja jag vet, men hon var ju bara en "knähund"), ibland morrade hon lite sött, hennes tappra försök att svara när vi pratade med henne. Efter varje måltid rapade hon. Hon hatade att åka bil, men märkte hon att hela familjen var på väg att ge sig av hoppade hon ändå in i den där helvetesmaskinen på hjul. Hon älskade att sitta i knät, och jaga svalor och andra fåglar. Nu får jag akta mig så att jag inte börjar gråta igen. Hoppas hela tiden att de ska ringa hemifrån och säga "Nej, vi hade fel hon hade bara sprungit bort sig i skogen!". Varför? Varför Selma? Mamma grät så att hon inte kunde prata när Vanessa ringde henne. Nu gråter jag igen. Älskade Selma. Jag vill inte säga vila i frid, jag vill inte acceptera att hon inte kommer springa emot mig, "skrattandes", när jag kommer hem nästa gång. Säg att det inte är sant.