Cath

Varför har svenska språket bara ett ord för "ensam"? Att vara ensam behöver ju inte betyda att man är ensam. Lonely och alone. Jag vet inte hur djup jag orkar bli, men visst är vi alla ensamma. Alltid, hela livet. Din verklighet är inte någon annans, den är bara din. Ingen kan dela den med dig, alltså är man alltid ensam. Visserligen finns alltid möjligheten att fly från verkligheten, och det är kanske därför så många gör det. De orkar inte vara ensamma. För ibland skulle man verkligen vilja dela skiten med nån. Men det är bara ditt ditt ditt. Det är så att man blir deprimerad. Jag tror inte så många inser det här, och det är väl tur antar jag... Är jag ensam, i bemärkelsen lonely? Väldigt, men kanske mest för att jag vet att jag är ensam. Lonely alltså. Det låter ju jävligt deprimerande, men det är det inte för det är egentligen likadant för alla. Jag är bara så förbannat medveten om det att jag tröttnar på mig själv. Därför vill jag ha människor runt mig så jag slipper tänka på att jag är ensam med alla mina mödor och måsten. Fast å andra sidan får man ju aldrig något gjort då. Och då kommer ångesten. Hör på mig, kan man låta mer negativ? Man kan ju tro att jag är en riktig bitter kärring, och det är jag väl också mellan varven men för det mesta är jag faktiskt riktigt sprudlande och positiv. Eller sprudlande kanske är fel, positiv också, men inte alls negativ. Jag väldigt mycket "bara är". Det blir som det blir och det som sker sker till det bästa. Man kan bara försöka göra det bästa av situationen, alla situationer även dom som är bra redan i sig. Jag menar, det är ju trots allt mitt liv, och sådana får man inte många av.

Och jag behöver väl inte säga att jag har en nykter helg framför mig. Annars skulle jag ju inte sitta här. Man kan ju undra varför. Varför jag bara skriver under s k  "nykterhetsperioder". Who cares. Det är ju ändå ingen som läser det här. Men man kan fråga sig själv. Det senaste månaden har varit helt från sina sinnens fulla bruk. Ibland undrar jag hur min kropp orkar med. Jag liksom går och väntar på att den ska falla ihop vilken sekund som helst. Men nu är det över. Och i maj vill pappa skicka mig på "rehab". Egentligen en liten kurs i Livet på en helg. Det kan nog vara bra, dessutom slipper jag jobba den helgen.

Det här var inte så jäkla roligt, som vanligt saknar jag inspiration. Så jag tackar för mig.